En person som söker vård för underlivssmärtor eller obehag i slidan får kanske en salva utskriven. Men ett samtal om hur underlivet används sexuellt kan vara betydligt mer relevant och hjälpa personen mer långvarigt.
Sexualiteten påverkar oss människor på ett eller annat sätt genom hela våra liv. Trots detta har de flesta svårt att prata om sex på ett naturligt sätt. Orsaken till det är ju egentligen inte så konstig. Vi pratar inte med vem som helst, när som helst och hur som helst om det som uppfattas som intimt och privat.
Inom människovårdande yrken ställer vi rutinmässigt och utan omskrivningar frågor om andra högst privata saker. Kroppens funktioner, psykiskt mående och erfarenheter av exempelvis våld (även om det också kan vara svårt många gånger). Men det finns många studier som visar att vårdpersonal inte vågar eller vill ställa frågor om sexualitet just för att det är ett för privat område. Ytterligare studier visar att patienter inte heller vågar ställa frågor kring sexualitet. Detta av rädsla för att vården kommer att bli villkorad om vårdgivaren skulle uppfatta patienten som pervers eller snuskig på grund av frågorna.
Men en person som söker vård för underlivssmärtor eller obehag i slidan får kanske en salva utskriven. Men ett samtal om hur underlivet används sexuellt kan vara betydligt mer relevant och hjälpa personen mer långvarigt.
Våga fråga patienten om sexualitet
Jag föreläser regelbundet om just detta, att våga fråga patienter, klienter och brukare om sexualiteter, och oftast uppstår mycket spännande diskussioner under och efter föreläsningen. Jag hävdar och argumenterar för att sexualiteten är en del av livet som behöver tas med i anamnesupptagningen. Eventuellt med en så kort fråga som ”hur mår du utifrån dagens förutsättningar i din sexualitet?”. Men här finns många skenbara hinder och felaktiga antaganden på vägen. ”Patienten kanske är för sjuk för att ha eller ens tänka på sex?”, ”Det har oftast inte med sjukdomsbilden att göra” eller ”Jag kan för lite om sexualitet för att kunna hantera ett sådant samtal”.
Här tror jag att vi behöver tänka om. Genom att rutinmässigt ställa frågor om sexualitet till alla patienter visar vi att samtalsämnet är okej och relevant. Då behöver inte patienten känna sig utpekad eller oroa sig för att uppfattas som en översexuell person (vad det nu är?). Samtidigt får personen chansen att berätta eller fråga. Vi som vårdpersonal ges också chansen att inte bara träna på att ställa frågor rörande sexualitet, utan också chansen att få mer inblick i patientens liv och fler chanser att stå till tjänst att hjälpa till. Vi behöver inte veta svaret på alla frågor, men att ta sig tid att inkludera sexualiteten i anamnesen ger ytterligare en viktig dimension till patientens hälsa.
Men en sak är säker – det krävs träning att prata om sexualiteter. Det är precis som på gymmet! Du tar inte 150 kilo i bänkpress vid första försöket. Det krävs träning och upprepning för att framsteg och en bekvämlighet ska uppstå, men vi har mycket att vinna i slutändan.