Sverige är ett föregångsland för kvinnors och hbtq-personers rättigheter på många plan. Men det har inte kommit gratis.
“It gets better”. Det blir bättre. Så heter en ideell kampanj som syftar till att inspirera hbtq-personer världen över och ingjuta hopp. Hopp om en bättre framtid där vi som lever utanför heteronormen för varje år som går får det lite bättre; lite fler rättigheter, lite mindre stigma, lite större erkännande, lite mindre rädsla.
Och inför riksdagsvalet på söndag behöver vi nog allt hopp vi kan få tag i. För ett parti som aktivt motverkar hbtq-rättigheter, vars företrädare vill förbjuda prideparaden och kallar den för en “pervers tillställning” och som förkastar all annan familjebildning än den traditionella, riskerar att bli näst största parti i vår riksdag.
Ett hbtq-fientligt parti
Sverigedemokraterna har sedan de kom in i Sveriges riksdag förra valet inte röstat för en enda hbtq-reform och är exempelvis emot att transpersoner ska skyddas under diskrimineringslagar. När #metoo diskuteras rycks det lite på axlarna och de önskar utreda om rättsväsendet behöver vidare utbildningssatsningar när det kommer till sexualbrott, något som det både vittnas om och undersökts gång på gång.
Jag har jobbat i så många år med att försöka hjälpa personer som lever utanför samhällsnormernas trygga vagga att hitta sin väg till ett bra liv. Och det gör mig så illa till mods att så många i Sverige verkar tycka att vissa personers rätt till ett drägligt liv är så oviktigt att det är värt att ge Sverigedemokraterna ett reellt inflytande.
Att avfärda hbtq-personers kamp och problematik som “trams” eller “flum” är att i en obönhörlig rörelse vrida om en smutsig och djupt sittande kniv, och riva upp ett infekterat sår som kanske just höll på att börja hitta ett sätt att läka, åtminstone lite grann.
Sverigedemokraternas – i bästa fall – axelryckande inställning till hbtq-personers rättigheter är ett hån och ett stort svek mot de personer jag träffar som vid flera tillfällen övervägt och i många fall också försökt att ta sitt eget liv just för att de känner att oket av samhällets normer och fördomar blir för tungt.
Ett abortfientligt parti
Sverigedemokraterna vill samtidigt sänka abortgränsen till vecka 12, från det som det är idag till och med vecka 18.
Den absoluta majoriteten av de aborter som görs idag sker innan vecka 12, men de som gör abort därefter är grupper som generellt sett redan är socialt utsatta. Kvinnor i missbruk, kvinnor som lever i våldsamma relationer och personer med en intellektuell funktionsvariation som hindrat henne att inse sin graviditet.
I mitt arbete har jag pratat med fler än en kvinna vars liv har räddats för att vi har fri abort fram till vecka 18 i Sverige, och att aborträtten ens var ett diskussionsämne i Sverige 2018 känns groteskt.
Ett genusbegränsande parti
Vidare vill Sverigedemokraterna stoppa finansiering av genusteori i högre utbildning och ifrågasätter att vi har en könsmaktsordning i samhället.
Att i samtal om genusvetenskap och genuspedagogik beskriva det som “trams” eller “flum” är att upprätthålla skadliga normer som bestämmer hur det är att vara flicka, vara pojke och hur det inte går att vara något annat. Detta trots att vi som tror på vetenskaplig forskning idag vet att det finns fler könsidentiteter och fler sätt att uttrycka dessa än vad historien och traditionen gett oss.
Blir det bättre?
Sverige är ett föregångsland för kvinnors och hbtq-personers rättigheter på många plan. Men det har inte kommit gratis. Och nu riskerar vi att ge ett parti stort inflytande, som kan rasera mycket av det arbete som den feministiska- och hbtq-kampen har byggt upp. Vi kan knappast kalla Sverigedemokraterna för sexologins parti.
Så frågan är om det verkligen blir bättre? Ska vi fortsätta jobba för varje människas rätt att identifiera sig som den vill och att älska vem den vill, på samma villkor som alla andra? Ska vi fortsätta att arbeta för alla kvinnors rätt till sin kropp och sitt eget liv? Ska vi hjälpa och stötta ungdomar med hjälp av sexualundervisning?
Det är det vi ska bestämma nu på söndag.