För ungefär ett år sedan kom frågan från produktionsbolaget Baluba om jag skulle vara intresserad av att vara en av de så kallade ”experterna” i nya säsongen av SVT-programmet ”Gift vid första ögonkastet”. Här berättar jag om varför jag först ville säga nej, och varför jag nu inte ångrar min medverkan en sekund.

Fördomar och tvekan

När jag först fick frågan om att träffa producenten Lotta Hellman var jag försiktigt nyfiken, men ganska avigt inställd. Jag hade sett Gift vid första ögonkastet lite sporadiskt och just tänkt att jag aldrig skulle medverka i ett sådant program. Jag hade också mina tveksamheter kring seriositeten i programmet. Var det inte en lite skräpig dokusåpa som experimenterar med folks liv för att jaga tittarsiffror?

Men okej då, jag träffade Lotta, och hon frågade mycket riktigt om jag skulle vara intresserad av att vara med i nästa säsong av Gift vid första ögonkastet, i rollen som sexolog och terapeut. Jag berättade för henne precis vad jag tänkte. Att jag var väldigt tveksam till formatet och att jag i grunden inte tror på matchning som metod. Till min förvåning sa Lotta då: ”Toppen, då kommer du att vara ett perfekt tillskott i programmet!”. Jag gick från mötet en aning förvirrad, men ändå betydligt mer nyfiken. Och såklart ganska smickrad över att ha fått frågan.

Några dagar efter vårt möte fick jag den skarpa frågan: Ville jag vara med? Och efter att ha våndats en del och vägt för- och nackdelar så sa jag ja.

Jag hade fel

Så varför var jag så avigt inställd? Till att börja med hade jag förutfattade meningar om formatet och konceptet. Jag trodde att det bara var knasbollar som sökte till ett sådant program och att de bara tog fram par som skulle skapa skandal-tv. För det andra var jag som sagt emot matchning som metod för att hitta en livspartner åt en person.

Så fort arbetet med programmet startade utmanades mina fördomar direkt. Bland de tusentals sökande till programmet fanns såklart mindre seriösa eller minde lämpliga kandidater, men de allra flesta såg det som en reell chans att hitta sin livspartner. Och från att ha sett dessa sökande som dumdristiga, såg jag nu en hel hoper supermodiga personer. För en sak är säker: Den som söker till Gift vid första ögonkastet är definitivt modig.

Och när vi väl började titta på möjlig matchningar så började jag också känna att den här metoden faktiskt var riktigt spännande. Och diskussionerna med mina kollegor Satu Hirsch Fjellstedt och Fredric Bohm var intensiva, ibland hetsiga, men framför allt otroligt givande. Och till slut satt vi med tre par som vi alla verkligen trodde på.

Det rör sig faktiskt om folkbildning i mellanmänskliga relationer, om än förpackad som lättsmält tv.

Gift vid första ögonkastet: Folkbildning – inte skräp-tv

Att möta dessa personer, att vägleda dem genom det här hisnande experimentet, se deras glädje, gråt, ångest, nervositet och lycka har för mig som sexolog och terapeut varit en ynnest. De har alla gett allt de har kunnat för att ge kärleken en ärlig chans.

Så min fördom om att ”Gift vid första ögonkastet” är en skräpig dokusåpa fick jag också lägga till handlingarna. För efter att ha tittat på några av de tidigare säsongerna, och medverkat i den senaste, kan jag bara konstatera att det faktiskt rör sig om folkbildning i mellanmänskliga relationer, om än förpackad som lättsmält tv. Deltagarna kämpar så hårt med sina egna fördomar, svåra känslor och tvingas grotta ordentligt i vad det faktiskt är att vara förälskad i någon.

Särskilt glad är jag förstås för Emil och Maxines skull, som ju faktiskt fann varandra och som idag lever som ett gift par. Och jag fick chansen att följa dem vidare, och vägleda dem i sin nya relation, i uppföljaren med start 12 maj: ”Gift vid första ögonkastet: Äktenskapet”.

Tack ”Gift vid första ögonkastet” för den här säsongen – vi ses kanske igen!